I vissa stunder känner jag mig falsk mot mig själv. Varför Emma? Varför i hela friden är du det? Det gör inget nytta av att vara det? Eller? Det är liksom som om att jag när jag känner mig nere och pratar med andra att jag leker "allt är okej. Bry er inte om mig". När jag samtidigt i vissa andra likadana stunder ibland verkligen öppnar mig och vill att folk ska ta del av hur dåligt jag mår samt varför. Makes no mening. Någon med en teori? Grejen är att situationerna är samma men ändå reagerar jag så olika...

eller? Stämmer det verkligen?