Ville lätta upp stämningen lite så lägger ut denna filmen nu:

Vill även säga att jag inte tänker ta mitt liv. Inget jag provocerade fram heller utan endast mina tankar för stunden.

Har även fått väldigt mkt respons från mina vänner vilket tar mig steget närmare att våga öppna mig. Så ett stort tack till ER ni är GULDVÄRDA!   

Jag har haft så sjukt roligt med mina vänner och inteså bra med både de och annat i livet sen lovet började. Haft ups and downs som alla andra men downsen har tagit extra hårt på mig. Jag har föröskt att hålla mig stark men i eftermiddags så sparack det. Min starka sida brast ihop och jag började storböla toalt när pappa hade lämnar lägenheten.

Jag vill för en gångs skull kunna visa er något väldigt personligt till er så här kommer hela pappret som jag skrev på Word för att få ur mig en ytterst liten del för hur jag känner(inte så noggrant med skrivet så ha det i baktanke ). Resten kan jag inte förkkara för någon. OBS! En del svordomar förekommer!OBS!

"Jag orkar inte längre. Vad gör jag för nytta? Varför finns jag? Känner mig utstött , oförståd och oälskad av mina vänner samtidigt som jag inte gör det. Hatar hur äckligt komplex jag är.  Fy fan vad jag mår jävligt bra men ändå så jävla dåligt samtidigt. Har helt ärligt så har jag självmordstankar pågång så sitter och gråter för mig själv i floder just nu. Orkar inte mer.  Vill bara sjunka ner i marken föralltid. Allt blir bara för mkt.

Ingen tkr om mig eller bryr sig om mig .Antigen så bryr de sig inte eller så vet jag inte om de ens bryr sig så jag vågar öppna mig. Klarar knappt att öppna mig om det inte ens är lönt.  För hur menigslöst är det om ingen bryr sig? Helt onslynlig så varför inte försvinna?
     Varför visar jag mig som väldigt känslokall individ som inte riktigt är så? Varför gråter jag alltid i hemlighet? Jo för att det är inte värt att visa sig svag eftersom då kan ni trycka ner mig. Och det är det värsta jag vet. Då mår jag sämre än vad jag gör just nu. Dessutom är allting mitt fel, alltid jag som ska ta stryken. Fast jag innnerst inne vet att det inte är så eller ens mitt fel. Det tär tär på hjärtat ändå. Att folk hatar mig så mkt att de inte kan erkänna sina misstag.

Kunde jag inte bara varit mer som alla andra? Inte så speciel, känslig och kompex. Fy fan vad jag hatar mig själv för hur jag är. Jag förstår inte hur jag kan älska mig själv annars och se allt det pisitiva. Det finns ju ingeting att älska.

    Hur kan man man känna sig älskad när INGEN hör av sig. Alltid jag som får fixa saker, alltid. Gör man inte det så är det ingen som hör av sig mer än en gång i halvåret. Jag vill inte leva längre när ingen bryr sig, när ingen tycker om en.

Im done. Det har gått så pass långt nu att det nog. Inte värt att leva  längre. Så HEJ DÅ världens nu slipper ni mig."

Ni som känner mig vet vad jag kommer göra och inte göra.